Pyramid Solitaire

Pyramid Solitaire är ett matchningsspel där du tar bort par av kort som tillsammans blir 13. En vanlig kortlek med 52 kort delas ut i en pyramidform med 7 rader (totalt 28 kort), och de återstående 24 korten bildar talongen. Endast öppna kort — de som inte har andra kort ovanpå sig — kan väljas. Kungar (värde 13) tas bort på egen hand. Andra giltiga par inkluderar Dam + Ess, Knekt + 2, 10 + 3, 9 + 4, 8 + 5 och 7 + 6. Du kan para ihop två öppna pyramidkort tillsammans, eller matcha ett pyramidkort med det översta kortet i avfallshögen. Dra från talongen när inga matchningar finns tillgängliga. Spelet vinns när alla 28 pyramidkort har tagits bort.

• Scanna alltid hela pyramiden innan du gör ett drag — ett kort blir fritt först när båda korten under det är borta, så att rensa de nedre raderna först öppnar korten ovanför.
• Prioritera att ta bort kort från raderna närmast basen, eftersom dessa blockerar flest andra kort.
• Håll koll på vilka kort som redan har tagits bort så att du vet vilka par som fortfarande är möjliga.
• Ha inte så bråttom genom kortleken. Ibland kan det att vänta med att dra öppna upp bättre matchningar.
• Kungar ska alltid tas bort omedelbart eftersom de inte behöver ett par och frigör plats i pyramiden.

Nej. Studier med lösare (Blake & Gent, 2024) uppskattar att, med alla kort kända, cirka 82% av Klondike-givarna med dragning av tre kort och 90% med dragning av ett kort går att lösa; FreeCell går att lösa i cirka 99,999% av givarna, och till och med Spider med 4 färger i cirka 98%. Verkliga vinstandelar är mycket lägre, eftersom de dolda korten är okända medan du spelar.

Standard Klondike, FreeCell och de flesta varianter använder en 52-kortlek. Spider Solitaire och Forty Thieves använder två lekar (104 kort).

Solitaire har sitt ursprung i norra Europa under slutet av 1700-talet, troligen i Tyskland eller Skandinavien. Det kallades ursprungligen 'Patience.' Klondike-varianten blev mycket populär under guldrushen i slutet av 1800-talet och fick massiv popularitet när Microsoft inkluderade det i Windows 3.0 år 1990.